Apple-hårdvarubegrepp, förklarade rakt av.

En UDID (Unique Device Identifier) är en hexadecimal sträng på 40 tecken som unikt identifierade varje iOS-enhet. I App Stores tidiga dagar kunde vilken installerad app som helst läsa den — vilket var praktiskt för utvecklare och, av samma skäl, ett integritetsproblem: en beständig identifierare som kunde delas mellan appar för att spåra en enskild enhet.

Apple fasade ut UDID-åtkomst och, sedan den 1 maj 2013, avvisar appinlämningar som läser den. Nutida iOS ger varje app en per-app-leverantörsidentifierare istället, så två appar på samma enhet ser olika värden.

Modellidentifieraren är det maskinläsbara hårdvaru-ID som operativsystemet rapporterar — en sträng som iPhone17,3 eller iPhone18,2. En identifierare motsvarar exakt en hårdvaruprodukt; det är vad diagnostikloggar, utvecklarverktyg och analysdata talar när de namnger en enhet.

Den skiljer sig från A-numret (exempelvis A3258), som markerar den regulatoriska och regionala varianten, och från partsnumret (exempelvis MN572LL/A), som kodar region, lagring och färg för försäljning och reservdelar. Marknadsföringsnamnet — "iPhone 17" — täcker alla de varianterna på en gång, vilket är precis därför identifieraren är den man anger för support, reservdelar och återförsäljning.

En SoC (system on a chip) är en enda kapsling som integrerar CPU, GPU, minneskontroll och andra delsystem. Varje iPhone drivs av en Apple-designad A-serie-SoC; nutida Macar drivs av Apples M-serie-chips. SoC-modellen säger mer om "hur snabb är den här enheten" än antal kärnor eller klockfrekvenser ensamma, eftersom den fastställer hela prestandaprofilen.

Programvarukrav uttrycks ofta i SoC-termer: en app som kräver "Apple M1 eller senare" styrs av chipgenerationen, inte Macens modellnamn.

Basebandet är modemdelsystemet — en processor, skild från SoC:n, som hanterar mobilradion: registrering på nätverket, hantering av band och överföring av data och samtal. Dess firmwareversion kan spela roll när du felsöker mobilanslutning eller kontrollerar bandstöd före en resa eller försäljning.

Wi-Fi och Bluetooth sitter på egna radiochip; "baseband" avser specifikt mobilsidan.

En battericykel är en full urladdning av 100 % av batterikapaciteten, ackumulerad över flera laddningar — använder du 75 % idag, laddar fullt och använder 25 % imorgon har du slutfört en cykel. Antalet cykler är det löpande totalen: det är det ärliga måttet på hur mycket jobb ett batteri har utfört, ungefär som en bils milmätare.

Apple designar nutida iPhone-batterier för att behålla upp till 80 % av originalkapaciteten efter omkring 1 000 fullständiga cykler (äldre modeller var klassade för 500). Men sedan iOS 10 exponeras inte antalet cykler för appar — det visas bara i systemets egna analys- och diagnostikdata, så ingen App Store-app kan visa det på en nutida iPhone.

Det termiska tillståndet är operativsystemets eget omdöme om hur het enheten är — normalt, eller en av flera nivåer av termisk belastning. När en enhet blir varm drar iOS ner prestandan för att skydda hårdvaran, så ihållande termisk press är ett av de snabbaste sätten att förvandla en snabb telefon till en långsam.

Eftersom värme och batterislitage hör ihop säger det termiska tillståndet vanligen mer diagnostiskt än en enda batteriprocent: en enhet som är jämnt varm i vila säger dig något, oavsett vad någon hälsoskärm hävdar.

Hårdvaruträdet är den kapslade inventeringen av kontrollers, gränssnitt och komponenter som operativsystemet räknar upp redan från start: chip- och minneskontext, lagring, interna busser, USB-detaljer, radio och vilka sensorer som faktiskt finns. Det är det närmast en enhet kommer en reservdelsförteckning över sig själv.

Två telefoner med samma marknadsföringsnamn kan skilja sig i trädet — en regional variant med annan radio, en reparerad enhet med en annan del — vilket är därför det lönar sig att läsa trädet istället för att citera ett specifikationsblad.

NAND-flash är det icke-flyktiga minnet som lagrar allt på enheten — kretsen bakom "256 GB" på förpackningen. Den skiljer sig från RAM, som är flyktigt arbetsminne som töms vid varje omstart. För de flesta hårdvarufrågor är det NAND:s kapacitet, hur mycket som är ledigt och hur snabb den är som spelar roll.

En nästan full NAND kan sakta ner en enhet långt innan någon hälsoskärm flaggar ett problem, vilket är därför ledigt utrymme är värt att kontrollera vid inlämning eller innan en inbytesgrad sätts.

Ett benchmark kör en standardiserad arbetslast och rapporterar en poäng, så att du kan jämföra enheter sinsemellan — eller en enhet mot sitt eget tidigare tillstånd. Benchmarks är relativa mått, inte absoluta sanningar: de påverkas av termiskt tillstånd, laddningsnivå och bakgrundsaktivitet, vilket också är det som gör dem användbara för att upptäcka en drosslad eller sliten enhet.

På Apple-hårdvara mappar benchmarkresultat rent över SoC-generationer, vilket är därför identifiering och prestandatestning naturligt hör ihop.